Den tog jag upp igår efter cirka 3 månaders hamburger och ölintag.

Ni kanske kan gissa att det gick sådär....

Gick dock ut lite för hårt och tyckte att det gick ju asbra, snabbade upp takten ytterligare och märkte att det här går ju åt skogen. Jag fick andnöd, mina ben vek sig under mig men typiskt nog såg jag en hund och dennes ägare lite längre fram och tänkte att fan jag kan ju inte ge mig nu. Hundägaren tror ju säkert att jag är en hurtig jävel som utan minsta bekymmer springer milen under timmen liksom.

Om jag börjar gå nu faller liksom hela fasaden om mig som han (eh jag ) byggt upp.

Sen va det ju även bra att det kom nån långt i fjärran för om jag nu skulle tuppa av, få en hjärtattack eller bryta benen så kunde ju han faktiskt ringa ambulans. 

Jag kom förbi hunden och hans ägare, vägen kröktes, han såg mig inte längre och jag kunde äääntligen stanna av och kippa efter andan.

 

Idag gick det faktiskt lite bättre (med betoning på lite) jag klarade springa längre och jag dog inte. Ett framsteg. Imorgon ska jag klara hela rundan.

 

Om jag kan gå vill säga.