Meningen, ja det kan man verkligen säga,vi hade ju som sagt gått igenom ett x antal visningar men inget napp. I måndags bestämde vi oss för att hyra ett släp sen skulle Marie & Leif få med sig ett lass till Skell och vi skulle bosätta oss hos mamma i karlstad så länge, helt inställda på att flytta hem och bo som två tattare i några månader.

MEN tisdag klockan nio på morgonen ringer min mob och vi har då fått den lägenheten vi helst velat ha.

-När vill ni flytta in?

- IDAG skriker jag och stackars Anna (hyresvärden) blev väl helt döv

Sagt och gjort vi packade,bar, bar ännu mer och har nu installerat oss i Jessheim.

Jag vet inte vad som är bäst; att vi har pool,jacuzzi,bastu och en helt otrolig terrass eller att våra nya hyresvärdar är helt fantastiska, de hjälper till med allt,bjuder oss på mat, tar oss på sightseeing i Jessheim är jordnära och har humor. Vi hjälper ju såklart dem också om de behöver det!

Men det var nog meningen att vi skulle ha lite panik och sen ordnade sig allt, för det gör det ju, oftast iallafall..... Och tusen tusen tack Marie & Leif för flyttningen och biffen för lägenhetsstädningen!, det hade verkligen inte alls gått lika smidigt utan er!

Här brukar jag ta mitt morgondopp 06:00 simmar en sisådär 10 km....eller?

---

Nu slipper jag kanske att ha dödsångest så fort jag går utanför dörren,det enda jag möts av här är fågelkvitter eller i värsta fall en älg, ingen massmördare iallafall. Fast mörkrädd det kommer jag nog aldrig komma ifrån att jag är. Hörde faktiskt på radion häromdagen de pratade om vad man skulle göra då man var rädd. Jag spetsade öronen och tänkte att det här är ju faktiskt helt min kategori, fick höra Nils 5 år berätta att han brukade läsa Kalle Anka, tänka på sånt han tyckte var kul tex hoppa studsmatta eller leka med lego i värsta fall brukade han tända ett ljus vid sängen...eller nej han kom på sig själv där absolut inget levande ljus, utan en vanlig lampa.Smart grabb. Så nu funderar jag på att bunkra upp med Kalle,Lego och en stor studsmatta

---

Jag & Micke ha precis varit ute och inspekterat området runt oss, jag trodde aldrig vi skulle hitta hem, men det gick bra, egentligen var det inte särskilt långt vi gick, men med mitt lokalsinne trodde jag att vi gått 3 mil och vilse med för den delen. Vi hade bara gått 5 km...och inte alls vilse, micke är som en blodhund,fast en blodhund som hittar hem istället för att följa spår.

---

Mickes mamma ringde förut undrade hur det gått med uppackandet och allt, vi pratade en liten stund inget konstigt med det.

Efter jag lagt på:

Micke: Vem var det?

Jag: Marie

Micke såg ut som ett frågetecken

- Ville hon inte prata med mig?

Jag: Nej

Micke: nähej....nej hon kanske inte tycker om mig längre

Jag: nej

Micke: nu kommer hon adoptera bort mig och jag får aldrig mer komma hem

Jag: ja så kan det vara, hon har ju mig nu och jag är mycket snällare än dig!

tystnad.........

---

Nu ska vi snart hoppa i säng klockan är ju över nio, pensionärsvarning på oss numera!